Artiklar

Artikeln Nybyggare skrev Bernhard Nordh på uppdrag av Svenska Turistföreningen, STF. Den publicerades i STF:s årsbok 1937 med temat Västerbotten.

Detta är det första Bernhard Nordh skrev efter sin resa i Vilhelminas skogs- och fjällbygder 1936. Denna artikel följdes av I Marsfjällets skugga som blev hans stora genombrottsbok. Artikeln presenteras här i sin helhet.

Nybyggare

Av Bernhard Nordh

Mörk och dyster står granskogen på ömse sidor om älvfåran. Vårfloden har nyss dragit fram med all sin väldiga styrka, och ännu är vattenståndet över det normala. Vilt och ogästvänligt – knappast en trakt för människor.

Ute på älven arbetar en man bistert vid sina åror. Meter efter meter pressar han sig fram . . . står nästan stilla ibland i strömvattnet, tar hårdare tag och vinner tvekampen.

Här och var måste han söka sig mot stranden och dra båten på land förbi skummande forsar. Han har rätt mycket förning med sig. Av proviant är det kanske saltet, som är det viktigaste. Annars är det mest verktyg. Yxa och såg. En kort bastant lie, en tvärhuggen spade, grytor och pannor, ett fönster med små, blyinfattade rutor. Flintlåsbössan ligger laddad. Man vet aldrig vilka lurviga kamrater man kan träffa på, när man tvingas söka land.

Ute på lugnvatten vilar mannen ibland på årorna och spanar, som om han sökte efter något. Råkar han få se röken från en människoboning, sänker han årorna i vattnet och fortsätter beslutsamt förbi dessa befolkade trakter, där det finns en familj på nästan varje kvadratmil.

Dagar och nätter. Allt längre in i ödemarken bär färden, tills mannen äntligen vet med sig, att han är »ovanför» människorna. Nu drar han upp båten och ser sig om efter rödjningsland ...

På det sättet kommo de – dessa oförvägna män, som under 1700-talet sökte sig uppför Ångermanälven för att ta sydvästra Lappland i besittning. Dessa väldiga landområden voro ännu så gott som oberörda. Lappen drog fram här vår och höst med sina renar. Någon enstöring kanske utan både lag och religion hade gömt sig undan här, men annars var det folktomt. Björnen strövade ostörd på sina bärställen, järv och lo lurade på byte, bävern byggde dammar, och älgen klev omkring på höga ben. Skogsfågel i mängd – orre, tjäder, järpe – sjöfågel och fisk. Här var djurens rike.

Men hit kom nu människan. Råsele insynades som kronobygge 1741, Nästansjö 1777, Laxbäcken och Strömnäs 1781, Malgovik 1788 o. s. v. Anmärkas bör kanske att de flesta nybyggen brukades i flera år, innan man kom sig för att skaffa någon laglig bekräftelse.

Vid 1800-talets början voro stränderna kring Malgomajs vida vatten redan överbefolkade. Nybyggarna sutto trångt, och ändå var det milslångt mellan de små grå fyrknyttstugorna.

Det var inte fisket, säkert inte heller jakten, som tvistigheterna rörde sig om. Men hur grym kunde man inte bli i synen, om man borta i utmarkerna träffade på en granne i färd med att slå en myräng, som man själv hade gott öga till. Goda slåttermarker måste man ha, om korna skulle kunna stå på bena, när våren kom. Otroliga massor av gräs behövdes också, allrahelst om det var uppblandat med vissnad fjolårsstarr.

Nya män kommo österifrån . . . De första nybyggarna kring Malgomaj började få giftasvuxna barn, som i tävlan med de nykomna drogo västerut. Nya områden synades in – ägovidder, som var för sig voro som små furstendömen i ytvidd. Men alltjämt västerut uppför den nästan ofarbara del av Ångermanälven, som ligger mellan Malgomaj och Kultsjön (nivåskillnaden mellan sjöarna är cirka 200 m), förbi den granna Dimforsen, över sjöarna Vuollelite och Bielite . . .

Och här låg nu Kultsjön – 540 meter över havet – en vild, brutal fjällsjö, som med sina fruktade korsvågor krävt många människoliv under år, som gått. Inramad av fjäll . . . i norr det vilda Marsfjället, i söder Burgfjället med drivor av evig snö, i väster fjäll, ingenting annat än fjäll. Vad som inte var fjäll kunde knappast räknas.

Men nybyggarna läto sig inte motas. Saxnäs synades in, och längst borta i Kultsjöns västra ända fälldes träd för de första stugorna i Lövberg och Klimpfjäll. Åt norr – över viken bortåt Fatmomakke (gammal lapsk plats för religiösa sammankomster) – sökte sig andra markrödjare ända uppåt sjön Ransaren.

Äntligen började nu den svårbetvingliga fjällnaturen och lagbestämmelser om en odlingsgräns att sätta stopp för vidare framträngande. Odlingsgränsen fixerades 1867, och nya lägenheter skulle alltså inte få insynas ovanför densamma. Anmärkas bör, att en del olagliga nybyggen kommo till under årens lopp. Hur man skall förfara med dessa är ett problem, som man ännu inte är på det klara med. Men vi hålla oss till den lagliga bebyggelsen. På knappt mer än ett sekel hade här ett fåtal män lagt under sig väldiga landområden.

Yngst bland nybyggen, som kommo till före bestämmelsen om odlingsgräns, är Marsliden – nu en by med sju familjer, belägen i skogssluttningen från Marsfjället mot Västra Marssjön. Marsliden torde vara det enda krononybygge, som insynades flera år innan det togs i besittning. Några glimtar ur Marslidens äventyrliga historia böra kunna ge en liten föreställning om vilka besvärligheter som kunde möta nybyggaren i hans strävanden att skaffa sig utkomst.

Redan 1848 insände en hemmansbonde i Klimpfjäll ansökan att få anlägga ett nyhemman vid Marssjön. Det dröjde till 1853, innan synemännen kommo, och då hade hemmansbonden för länge sedan tappat lusten. Han var gift, hade barn och var inte beredd på äventyret. Marsliden var den bästa och grannaste plats, som kunde uppletas vida omkring. Men där drog lapparnas stora stråk fram, där var trolldom och annat elände – olycka och död hotade den som vågade bosätta sig där. Utan vidare överlät han sin rätt till en i Klimpfjäll bosatt dräng, som var ogift, en modig man utan nära anförvanter. Drängen fick sina papper, var över ett tag på högsommaren och tittade på sin egendom men skuddade snabbt Marslidens jord av sina fötter, innan första renen skymtade på Marsfjället. Med stor lättnad sålde han tre år senare sina papper till en person fem mil bort, fick femtio riksdaler för Marsliden och tvådde sina händer.

Den nye ägaren av Marsliden var från Fjällboberg, där trängseln nu var fruktansvärd, ty tre familjer bodde på ett område, som inte var stort större än en ordinär mellansvensk socken. Utan att precis veta så mycket om den plats han nu var ägare till lämnade denne man Fjällboberg våren 1856 och förde med sig två kor, hustru och sex barn och annat mera, som till livets nödtorft hörde, verktyg, husgeråd etc. Han vandrade den långa vägen genom Stalons svårframkomliga bergstrakter, där lo och järv hade omtyckta tillhåll, förbi de några årtionden tidigare upprättade nybyggena Dorris och Grytsjö och stod efter nära en veckas strapatser vid Marssjöarna.

Så uppmuntrande lär inte synen ha varit. Den hemlösa familjen fick en allvarlig påminnelse om att det inte precis var sötebrödsdagar som väntade. Så gott som hela den präktiga skogen nedanför fjällkullarna var nedbränd. Det var lapparnas första varningsord till inkräktarna. På den plats, där byn nu ligger, hade endast en stor, lurvig gran kommit undan förödelsen, och skyddet under den granen blev familjens hem, tills man släpat fram virke från ställen, som inte berörts av branden, och hunnit med att bygga en stuga. Men då var det redan höst – och så kommo lapparna!

Ett av de barn, som voro med om flyttningen 1856, lever än i dag som Marslidens äldste. Han är åttiotre år gammal och var således tre år när det stora kriget om Marsliden började.

Som de flesta andra krig hade även detta en förhistoria. Alla nybyggare voro inte precis vår Herres bästa barn, och river svälten i tarmarna har en bösshane lätt för att falla. Förresten kan det ifrågasättas, om inte de allra första nybyggarna så där halvt om halvt hade för sig, att renen var ett tillåtet villebråd. Faktum var emellertid att det kokades en hel del renkött i främlingarnas grytor.

Detta röveri, som kanske nybyggarna för sin del ansågo försvarligt, emedan renarna anställde stor förödelse på deras foderstackar, däribland intet stängsel tycktes hjälpa . . . ja, det hade pågått i flera år före insynandet av Marsliden. Hårt mot hårt är krigets lag, och även om man inte vill belasta minnet med historier om bortkomna människor förstår man nog att björnspjuten och flintlåshanarna sutto ganska löst.

Insynandet av Marsliden togs givetvis av lapparna som ny krigshandling, och det är inte att förvåna sig över att de som kände till förhållandena inte vågade flytta dit. Ovetande kom mannen från Fjällboberg och blev indragen i stridigheter som han var totalt oskyldig till.

Tyvärr ligger det inte inom möjligheternas gräns att i denna artikel ge några detaljerade skildringar. I fem år stod den förste nybyggaren ensam med sin familj, och från den tiden finns det gripande berättelser om hunger och andra vedermödor. 1861 fick nybyggaren en släkting från Malgovik till hjälp, och nu var det två familjer i Marsliden.

De två nybyggarna voro stora, kraftiga karlar, som skulle komma att rida ut många stormar tillsammans. Det var fridsamma och rättrådiga män, som aldrig läto en kula borra sig in i en renkropp, hur frestande det än kunde vara ibland, och de önskade intet högre än att få leva i fred med sina grannar i fjällen. Men år dröjde det, innan de fullt kunde övertyga lapparna om att Marslidsfolket inte ville något ont.

Följande lilla episod kan måhända tjäna som ett insegel på försoningen.

En av den första nybyggarens söner – han som nu är byns äldste – var uppe i fjällen för att jaga järv. Nära ett dygn arbetade han bland snödrivor och fjällbranter, och när han gav sig hemåt med tre järvar på ryggen var han nästan förbi av hunger och trötthet. Mera död än levande kom han till en lappkåta, där för tillfället endast en ung flicka var hemma. De två unga stirrade på varandra, men så kommo de förlösande orden:

– Har du lite mat att ge mig?

Sonen från Marsliden fick mat. Kriget var slut.

Men hur levdes annars livet i dessa grå stugor, kringströdda i en vildmark, där vattenleder och otydliga snårstigar voro de enda förbindelserna med en fjärran yttervärld.

Man måste först och främst göra klart för sig, att nybyggarna hade föga eller ingen tid över till att odla mark. Kunde man bryta upp till ett potatisland, fick man vara tacksam. Om sedan potatisblasten inte brändes sönder av tidiga nattfroster, så hade man skäl att knäppa händerna och tacka en nådig försyn. Födan åt djuren hämtades genom myr- och ängsslåtter, och för de mänskliga behoven sörjdes genom fiske och jakt. Fisken torkades eller saltades ned för vinterbehov. Så gott som allt bröd var blandat med bark. Barken togs från gröntallar, hängdes på tork och maldes sedan till mjöl i särskilda barkkvarnar.

Jakten på pälsdjur var det enda, som kunde lämna något till avsalu. Skinnen såldes vanligen i Åsele, och en färd dit kunde ta veckor i anspråk för avsides boende nybyggare. En del vandrade över fjällen till Norge med sina skinn. Det blev mest bytesaffärer – man tog i ersättning kulor och krut, garn till nät, vadmal, salt och övriga förnödenheter, som inte kunde tas ur sjön eller i skogen.

Det var ett hårt liv, som levdes i de grå stugorna, och för de svaga väntade en skoningslös undergång.

Den dag, som är, finns det fjällbyar, där man ännu lever på gränsen mellan förr och nu. Ingen väg, nästan ingen odlad jord, och det är fortfarande jakten och fisket, som lämna större delen av utkomsten.

Men där landsvägarna dragits fram börjar man bli bonde i detta ords fulla bemärkelse. Detta gäller kanske särskilt södra sidan av Malgomaj, där en kalkrik silur-berggrund ger god jordmån. På forna nybyggen är det nu stora byar, och allt talar för att man här håller på att skapa en av Lapplands främsta jordbruksbygder. Svårt är det att tänka sig, att dessa trakter för knappt 200 år sedan voro oberörda vildmarker.

Nybyggare!

Ännu är inte detta mäktiga släkte bortsopat, fast markrödjarna nu kallas kolonister, krontorpare och småbrukare. Enbart inom Vilhelmina revir finnas cirka 250 sådana lägenheter, och antalet stiger oavbrutet.

1918 påbörjades upprättande av s. k. kolonat på för odling lämpliga kronoparker. Isolerad bebyggelse skulle nu inte få förekomma utan man strävade efter att få så många kolonat som möjligt förlagda inom ett begränsat område. Kolonisationen avsåg närmast torvmarksodling, och markfördelningen inriktade sig på tvenne olika typer:

1) större kolonat (upp till 17 hektars odlingsmark), där jordbruk skulle bli huvudnäringen;

2) mindre lägenheter (5-8 hektar), vars innehavare i främsta rummet skulle bli skogsarbetare.

Intill 1925 leddes kolonisationsverksamheten av en statens kolonisationsnämnd, men då överläts ledningen till särskilda kolonisationsnämnder. Även en del bestämmelser reviderades; några av villkoren för upprättande av kolonat kunna anföras.

Upplåtelsetiden är femton år. De första fem åren är kolonisten fri från att betala lega men får under de därpå följande tre åren erlägga arrende, beräknat till 1, 8 procent av sammanlagda beloppet av odlingsmarkens värde och den byggnadshjälp som lämnats. Efter denna tid höjes arrendet till 3,6 procent.

Som byggnadshjälp erhåller en kolonist intill 3 500 kronor och i odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet 750 kronor. Dessa belopp utbetalas enligt särskilda bestämmelser i den mån arbetet på kolonatet fortskrider.

Avlopps- och avledningsdiken, ävenså laggdiken, vilka möjliggöra odlingsarbetets omedelbara påbörjande, anläggas genom statens försorg.

När kolonisten fullgjort stadgade arbeten, äger han rätt inlösa kolonatet. Markvärde och byggnadsbidrag äro bestämmande för köpesumman.

Kolonisationsverksamheten ansågs emellertid inte motsvara förväntningarna, och genom riksdagsbeslut 1929 skulle kolonat inte vidare få upprättas. Ny form för upplåtande av odlingslägenheter blev krontorp med domänstyrelsen som handhavande. Krontorpens villkor äro i stort sett detsamma som kolonatens. Några förbättringar anses dock föreligga.

Ett krontorp upplåtes på femtio år med innehavaren förbehållen optionsrätt till förnyat arrende. De första femton åren äro arrendefria, men från och med sextonde året utgår en årlig arrendeavgift enligt samma beräkningsgrunder, som gälla för kolonatet (3,6 procent). Även krontorparen får byggnadshjälp och odlingsbidrag och äger rätt att inlösa torpet.

Av helt annan typ äro de under senaste åren inrättade arbetarsmåbruken. Medan kolonat och krontorp förlagts till kronoparkerna, äro småbruken ämnade att direkt länkas in i den gamla bebyggelsen. Småbrukaren köper alltså mark av hemmansbönderna, och för att kunna göra detta erhåller han av statsmedel ett småbrukarlån på mellan fyra och sjutusen kronor. Lånet är amorteringsfritt de första fem åren, men därefter skall 2/3 av lånet amorteras inom trettio år. Småbrukens areal varierar mellan 2 och 7 hektar, och det är vanligen obruten mark, som inköpes.

Denna form för nybyggnad har blivit mycket uppskattad, och enbart i byn Malgovik ha sommaren 1936 uppförts sex arbetarsmåbruk. Det är väg- och skogsarbetare, som här fått en möjlighet till bättre bostad och till den välkomna biinkomst ett par kor kunna ge.

Gör man en rundvandring bland kolonister och krontorpare, får man ganska klart för sig, att staten har duktigt folk på sina domäner. Gamla tiders nybyggare hade inga sötebrödsdagar, och det kan man inte heller säga, att den modärne nybyggaren har. På högre ort räknar man med att en krontorpare måste lägga ned arbete för minst 4 000 kronor i torpet, innan villkoren för erhållande av statsbidragens hela summa äro fullföljda.

Som förut antytts består kolonatens odlingsmark till övervägande del av mossjord. Blott en ringa del är uppodlad, ett par hektar per kolonat, i bästa fall upp till fem. Men så har också kolonisten en hel del annat att tänka på. Måste man förr i tiden lita sig till jakt och fiske, så är för kolonisten av i dag arbetsförtjänst utanför hemmet absolut nödvändig. Att odla får nu som förr komma i andra hand. En annan orsak, och kanske den största, till att mossjorden tagits så litet i bruk är den synnerligen bristfälliga dräneringen av myrmarkerna. Det lönar inte mycket att riva upp mull och så, när grundvattnet står ett par decimeter under markytan. Ännu en nackdel med mossjorden är att den saknar mineralier, varför en ganska dyrbar konstgödsling måste tillgripas. Att mossodling inte är hopplös har emellertid bevisats. Är mossmarken väl utdikad och inte allt för färsk kan man med överkomliga gödslingskostnader få verkliga rekordskördar med havrestånd på 150-170 cm. All havre på mossjordarna bärgas som grönfoder.

Bristen på verkligt stora avlopp, som kunna leda bort det sura myrvattnet, är dock så pass avskräckande, att man rätt mycket börjar lägga an på en betydligt mer arbetskrävande fastmarksodling. För krontorparen, som i regel endast har 5-8 hektar till sitt förfogande, är fastmarksodling nära nog det enda. Dessa lägenheter ha så gott som undantagslöst förlagts till fastmark med stöd av de erfarenheter man ansåg sig sitta inne med från kolonaten. Stenrös och väldiga stubbhögar tala på dessa odlingar sitt tydliga språk om mänskliga ansträngningar.

Ett kolonat eller krontorp föder för närvarande i allmänhet två kor, i undantagsfall fem, sex kor och några ungnöt. Får, getter, svin och höns hållas, däremot är häst mindre vanligt. Man har för liten sysselsättning för en dragare för att det skall löna sig. För att få marken brukad hyr man i stället traktor; detta gäller särskilt mossjordarna, som på sina ställen knappast bära en häst.

Bostäderna äro i stort sett uppförda efter samma ritningar; på de flesta håll söker man få två rum och kök. Köksgolvet är målat, vanligen i gulockra, och även rumsgolven få här och var en överstrykning. Möbleringen är givetvis enkel. Hemmagjorda saker till stor del – stolar, bord, den obligatoriska pinnsoffan. På något enstaka ställe baxnar man inför en blankpolerad spegelbyrå, som vid någon rumsvägg i ensligt majestät vittnar om de frestelser, som komma utifrån.

Men har man inte så många dyrbara möbler att ståta med, så är renligheten inomhus desto mera framträdande. Nybyggarhustrun ser ut att bättre än många andra veta, vad såpa och vatten kunna användas till. Även barnen få sig en släng av renligheten.

På tal om barn så ha alltid skolorna varit ett särskilt kapitel i ödemarkens bebyggelse. Långa vägar, primitiva skolhus o.s.v. Det kan genast sägas ifrån, att med några få undantag ha barnen här inte längre skolväg än i sydligare landsdelar. Även skolhusen stå sig gott vid jämförelse. Det nya skolhuset i Volgsele, där bland andra barnen från kolonaten på kronoparken Aronsjökullarna undervisas, tål att se på. Man blir förbluffad av att få se detta ståtliga skolpalats i en trakt, där man snarare väntat sig kåtor som skolhus.

Men vi återvända till kolonister och krontorpare och möta i allmänhet den frejdiga optimismen. Här har jag nu framför mig en man i sina bästa år. Han har potatisland uppodlat på fastmark, något hektar av högre liggande mossjord är även i bruk, men detta är endast en liten del av den till kolonatet avdelade odlingsmarken. Resten ligger där ute på myren, och jag går bort för att se på den mark, som kolonisten är övertygad om skall ge honom bärgning en gång i tiden. Tuvor och starrgräs, några enstaka »vattenförgiftade» spöken till martallar. Jag gräver med händerna under en tuva och får dem fulla av något drypande, som jag absolut nekar kalla odlingsbart. Men vad som inte är kan bli. En jättekanal rakt över myren skulle på några få år kunna uträtta underverk både för detta kolonat och för de intilliggande. Tyvärr finns jättekanalen inom räckhåll endast i min och kolonistens fantasi. Han har emellertid fått löfte om ett s. k. krondike och ser på tillvaron åtskilligt ljusare än jag.

– Vi kommer nog att reda oss bra med tiden, säger han, och hans tillförsikt är så stark, att det vore ett nidingsdåd av mig att söka rubba den. Förresten är kolonisten en karl, som vet vad mossjorden duger till, sedan den blivit ordentligt dränerad.

Jag kommer till en krontorpare. Han står redo att ta det första spadtaget på en fastmarksodling, där stubbarna stå i täta led, och jag nästan ryggar tillbaka för de massor av arbete, som här väntar honom.

– Tror ni verkligen, att ni går iland med det här? frågar jag.

Krontorparens ögon glimma till under den svettiga mösskärmen.

– Jo, visst går det! säger han.

– Och ni ångrar inte, att ni gett er in i den här krontorpshistorien?

Krontorparen ler en aning bistert och säger, att han för sin del knappast skulle ha sett någon utväg till försörjning för sig och familjen, om han inte fått överta det här torpet.

Så låter det litet varstans ute på kronoparkerna, och man söker finna på alla tänkbara utvägar för att förbättra sina små möjligheter. Minst av allt tänker man på att ligga det allmänna till last. Här är en, som odlar grönsaker till avsalu på Vilhelmina; här en annan, som försöker med hönseri; en tredje slår sig på något så djärvt som rävfarm.

Jag hälsar på hos mannen med grönsakerna. I en sluttning åt solsidan har han odlat upp fastmarken, och här har han blom- och vitkål, rödbetor, morötter, rabarber, sallad, spenat o. s. v. Men palsternackorna neka att växa – till kolonistens stora förtvivlan. Han blir något tröstad, när jag talar om, att palsternackorna gäcka erfarnare grönsaksodlare än han. Jordgubbarna gå bra, men vitkålen har råkat få för mycket gödsel. Det är inte stort nöje med stora, saftiga jätteblad, som inte vilja »knyta sig» till anständiga kålhuvud. Men det är endast andra årets experiment, och till ett annat år blir det säkert bättre fason på vitkålen. Trots dessa och en del andra misslyckanden är resultatet gott, och odlaren beräknar, att inkomsten av trädgårdstäppan vid säsongens slut skall ha stigit till 200 kronor, vilket är betydligt mer än han hoppats på. Det bör kanske inflickas, att så gott som alla kolonister och krontorpare odla köksväxter till husbehov.

Ännu är kolonisationen i Norrland i sitt vardande och att anse den förfelad är att dra förhastade slutsatser. Men kolonisationen växer inte fram av sig själv. Den är som ett litet krig, fast det inte är blod utan svett som flyter. Sedan gammalt heter det att tre ting äro nödvändiga för ett krigs förande - pengar, pengar, pengar. För en lönande kolonisation på Norrlands mossmarker behövs det också tre, absolut nödvändiga ting – diken, diken och åter diken.