Biografi

Av Sven Anders Johansson efter "Boken om Bernhard Nordh" av Matts Heijbel, B Wahlströms bokförlag 1977.

Joel Bernhard Nordh föddes den 19 april 1900 i Björklinge som ligger en mil norr om Uppsala. Hans mamma var den ogifta pigan Selma Bolin från Strömsbergs bruk i Tierp. Fadern till barnet, Johan Olsson, var sonen i huset där hon tjänade. Något giftermål var det ej tal om och Selma tvingades att lämna sonen hos sina föräldrar i Strömsberg för att på nytt ge sig ut och tjäna bondpiga.

BN:s morfar, Erik Bolin, var anställd vid bruket som kusk och kallades ”Post-Bolin”, då han skötte den dagliga posthämtningen i Tierps köping, en sträcka på 8 km med häst och postgigg. Mormodern Johanna var dotter till en lärare socknen. Hon ansågs beläst och lärde tidigt Bernhard respekt för ordet och boken.

Modern Selma träffade under sin nya tjänst en statare, Johan Nordh, som hon gifte sig med. De flyttade till Strömsberg där de tog stat. Johan Nord adopterade Bernhard som därmed fick sin klangfulla namnkombination, som det skulle visa sig senare. Bernhard bodde kvar hos morföräldrarna tills han var sju år då han flyttade till föräldrahemmet i en statarbostad vid en större lantgård 5 km från bruket men tillhörigt detta. Han kom dock under de sex skolåren att pendla mellan morföräldrarna och föräldrarna. De senare hade nu flyttat till en annan lantgård nära Strömsberg. Hans ”samarbete” med morfadern på postgiggens kuskbock var säkerligen mer spännande än livet i statarlängorna. Dessutom kunde han hjälpa morfadern, som inte var läskunnig, med postutdelningen.

Efter konfirmationen i fjortonårsåldern fick han sitt första jobb vid ett gjuteri i Tierp. Men hans oro gjorde att det blev många olika jobb under de närmaste åren. En avgörande händelse blev järnvägsbygget 1917 mellan Tierp och Strömsberg. Då kom rallarna och Bernhard fick jobb som rallare, träffade rallarbasen Arthur Höglund som blev hans mentor i jobbet och i arbetarrörelsen. Denna var oftast syndikalistisk vid järnvägsbyggena och tillhörde LS. På nästa järnvägsbygge vid Dannemora 1918 kom Bernhard i konflikt med ledningen, främst för att han sålde tidningarna Syndikalisten, Brand och Stormklockan och deltog i en strejk för åttatimmarsdagen.

När strejken slutade fick han inte återanställning. Han begav sig då till ett anläggningsarbete i Häggenås i norra Jämtland. Det var hans första kontakt med fjällvärlden. Han odlade en dröm om att bli trapper och leva i naturens frihet. En dröm som så när höll på att kosta honom livet när han blev sjuk i sin självbyggda koja. Han räddades av en fäbodpiga som vårdade honom tills han blev frisk och kunde resa hem till Tierpstrakten igen. En händelse som kunde vara hämtad från en av hans berättelser senare i livet.

Trots sin oro och otillfredsställelse med arbetsslitet, de revolutionära drömmarna och flyttning till olika platser, var BN skötsam, sparsam och mycket studieintresserad. Redan som 15-åring deltog han i det då nystartade ABF:s kurser och detta sökande efter kunskap kom sedan att bli en del av hans livsstil. Han läste alltid när tillfälle gavs. Efter beväringstiden följde en tid med många uppbrott och luffande runt Sverige. I mitten av 1920-talet, när han arbetade på en torvmosse, försökte han skriva egna berättelser från sina erfarenheter på vägarna.

1928 kom han åter till Tierp. Han kom i kontakt med en skollärare i Vendel som uppmuntrade och hjälpte honom. Så började skrivandet av hundratals noveller eller berättelser från skogs- och landsbygden. Han kunde sälja alstren till tidens veckotidningar. Han bosatte sig i Uppsala 1929 och försökte försörja sig som skribent på heltid och medarbetare i veckopressen. Han träffade den jämnåriga Helga Steén från Dalarna och de gifte sig 1932 och fick tre barn, Inger, Olav och Solveig.

Drömmen var hela tiden att få skriva något längre och mer genomarbetat. Sammanfattningsvis kan sägas om Bernhard Nordhs författarbana att debuten som romanförfattare skedde med ”Jorden är god”, 1936. En avgörande erfarenhet var en vistelse i Vilhelmina och i fjälltrakterna längre västerut 1936 för att forska om nybyggarnas liv. Då samlade han stoff för sina fjällromaner som blev hans stora genombrott med ”I Marsfjällets skugga” som nummer ett. Sammanlagt skrev han ett trettiotal romaner av vilka en del nådde mycket stora upplagor, 100.000 var vanliga.