Cirkeln är sluten

Född i Österrike år 1936 växte jag upp i ett litterärt och musikaliskt hem. Jag började läsa redan som 8-årig grabb, och jag var allätare, dvs. jag läste allt jag kom över, men mest läste jag äventyrs­be­rät­tel­ser om män som med livet som insats besegrade naturens makter. Det blev både romaner och verkliga reseberättelser, och jag läste dom om och om igen. De var ju så spännande. – Jag levde och led med hjältarna, jag blev till hjältarna, och det var jag som kämpade för mitt liv. Ofta läste jag på nätterna under täcket med ficklampan tänd så att min mor inte skulle se att jag var vaken.

Scenariot var alltid främmande och exotiska länder, och mest älskade av alla var berättelserna från ett land i norden som hette Skandinavien – isvidder, pinande vind, ylande vargar, isbjörnar och människor i rädsla som hukar bakom fönstergluggarna – de blev till mitt fantasiliv.

Böcker som Leo Wied´s ”Flammande polarnätter” om Uoni vargarnas broder, Jack London´s ”White Fang”och Charles G.D. Roberts ”Eyes in the wilderness” blev mina vänner, lästa om och om igen.

Senare i 15-års-åldern läste jag verkliga och allvarliga böcker om livsöden. Bland annat Hoffman Harnisch ”Manitus värld försvin­ner”, en sann berättelse om Nordamerikas indianer och hur dom ut­ro­tades av vita nybyggare.

Vid den tiden spelade jag mycket piano och vid sidan om Bach, Beethoven och Chopin upptäckte jag den skandinaviska melodi­skat­ten. Edvard Grieg`s pianokonsert, Wilhelm Stenhammar och Christian Sinding slog an en helt ny sida i mitt hjärta. Det var de sorgsna, ensamma och melankoliska melodierna som väckte en önskan och längtan i mej att vara i detta land långt uppe i norr. Jag visste ju redan om midnattssolen och de vita sommarnätterna – längtan dit var obetvinglig.

Sen fick jag tag i Trygve Gulbranssens dubbelroman ”Det blåser fra Daningsfjell” och ”Ingen vej går utenom”. De böckerna älskade jag att läsa, om Dag Björndal den gamle och hans son Dag, björnar­na med den vita bläsen och om Björndalingarnas svarta hingstar som spred skräck i låglandet.

Längtan till Skandinavien var stor men jag kunde ju inte komma dit. Skolgång, inga pengar, bara 15 år… Men desto rikare blommade fantasin.

Och så…en dag fick jag se en bok skriven av en nordisk författare. Hans namn var Bernhard Nordh. Året var 1958. Han var en för mig okänd författare men titeln och bilden på boken fängslade mej di­rekt. Boken hette ”Herz unter Wölfen” men den svenska titeln var oläsbar för mej: Nybyggare vid Bäversjön.

Jag började läsa – och drogs in i en värld av umbäranden och kamp mot naturens makter. Boken var spännande och det var för första gången jag läste en bok där historien utspelade sig i Sverige.

Den andre av hans böcker jag läste hette ”Die Wälder schweigen” (Starkare än lagen), och den boken förändrade sakta men säkert mitt kommande liv. Berättelsen om Anna blev så stark att jag visste att jag någon gång i framtiden skulle lämna Österrike och bosätta mej i Sverige. Namn som Björklinge, Bäckliden och Tierp hade en exo­tisk och främmande klang i mina öron. Var fanns dessa platser? Skulle jag någonsin få se dom?

Historien i denna bok blev vid sidan om den nordiska musiken mina följeslagare.

Och 1961 blev drömmen verklighet!

Jag emigrerade från Österrike till Sverige och Surahammar med en resväska full med kläder och 20 Svenska kronor och 20 tyska mark i fickan, jag var på väg till midnattssolens land.

Bern­hard Nordh försvann ur mitt minne – äktenskap, barn och jobb tog all min tid, men namn som Björklinge stämde ofta an en sträng inom mej.

1985 kom jag så till Uppsala, och Anna kom till liv igen. Jag läste återigen hans böcker och jag beslöt att ta reda på var denne man som förändrade mitt liv egentligen bodde. Jag hade några ord att säga till honom!

Jaha, nära Tobo sa man, men där fanns han ju inte.

Jag fick aldrig träffa honom i verkliga livet.

Jag fick aldrig säga till honom ”det var faktiskt du som gjorde att jag kom till Sverige. Det var du som drog mej hit och du som förändrade mitt liv i grunden! Jag skulle ju bli arkitekt i Österrike och leva där och inte här! Men du ska veta att jag inte ångrar en endaste sekund att jag följde ditt rop!”

Åren gick, men så en dag kom jag via olika telefonsamtal i kontakt med Birger Lindell. Han bodde utanför Uppsala, så jag kör­de bara upp till honom, presenterade mej, sa vad jag ville och blev bjuden på kaffe med dopp på hans veranda, sedan började Birger prata. Och han berättade allt om honom – om Bernhard Nordh. Sent denna eftermiddag åkte jag hem igen med ett huvud som en ballong, men jag memorerade mycket av det Birger berättade.

Vi kom överens om att träffas igen senare.

Den 28 augusti 2005 på eftermiddagen sågs vi igen. Jag glömmer aldrig denna dag. Det blev kaffe, bordet fullt med böcker och Birger berättade. Sedan sa han: “och nu ska vi åka bil!”

Jaha.

Han satte mej i sin bil och vi körde ut från gården

Jag: “Vart ska vi?”

Han: “De ska du få se.”

Vi åkte norrut och så stannade han bilen vid sidan om E4-an.

“Ser du, här på vägen gick Anna med sitt barn.“

Jag blev stel – nu var jag hos Bernhard Nordh, stod på platsen jag hade läst om i min ungdom och minnena sköljde över mej.

Birger och jag gick en liten bit söderut längs E4-an och kom till en bro över en liten bäck.

Birger stannade och sa: ”och här ser du, tog dom av sej kläderna i buskaget där borta och hoppade i vattnet, precis här vid kröken!”

Birger tystnade och i detta ögonblick väcktes barndomens och ton­årens minnen åter till liv och jag kände återigen denna längtan till Norden.

Jag stod och förundrades över mitt liv så som det blev. Jag stod kvar länge, lite i en annan tid.

Senare åkte vi förbi resterna av kvarnen, det hus där Anna blev förvisad från porten och den platsen där Anna sköt hästen.

Bir­­ger berättade och berättade och jag hade ett sinne full av för­und­ran över att vara här där Anna hade varit och som jag hade läst om för första gången år 1958 i ett främmande land 200 mil söder­över.

Nu var det 2005.

Det skulle dröja 47 år tills jag äntligen stod på de platserna jag hade fantiserat om som tonåring..

Jag kände stor förvåning i mej och en varm och igenkännande käns­la. Det var ju på sitt sätt en ganska så naturlig sak för mej att vara så nära Anna. Egentligen.

Jag är mycket tacksam för Birgers tålamod och vänlighet gent­emot mej.

Tillsammans med honom kunde jag avsluta en 47 år lång väntan.

Nu är cirkeln sluten.

Dietmar Mandl