Efter ett långt och verksamt liv har Bo Johansson gått bort, den 1 januari 2017. Bo skulle fylla 92 år bara några dagar efter sin bortgång. Han föddes i Vilhelmina den 10 januari 1925 och blev sin hembygd trogen efter sin utbildning till folkskollärare. Han var verksam som lärare vid flera byskolor, innan han 1967 fick tjänst som rektor för grundskolans låg- och mellanstadium i Vilhelmina kommun.

Bo var en mångsidig man med ett stort intresse för lappmarkskulturen och han brann ständigt av iver inför nya projekt och uppslag. År 1957 deltog han i det första konstituerande mötet för det Norrländska Litteratursällskapet, bland annat tillsammans med Sara Lidman och Per Olof Sundman, och kom att ingå i sällskapets första styrelse.

Vid 100-årsminnet av Bernhard Nordhs födelse anordnades ett seminarium i Vilhelmina. För att ta vara på det stora intresset som då visade sig, föddes tanken på att bilda ett litterärt sällskap. Bo var tillsammans med sin hustru Katarina, Torsten Gavelin och Birger Lindell initiativtagare till att Bernhard Nordh-sällskapet bildades år 2000. Han gjorde en stor insats vid sällskapets start, han kontaktade De litterära sällskapens samarbetsnämnd, DELS, och arbetade fram sällskapets stadgar. Han var medlem i styrelsen hela tiden fram till sin bortgång och han var också hedersmedlem i sällskapet.

Bo har medverkat med dikter i flera nummer av Bernhard Nordh-sällskapets årsböcker. Titlar som Nybyggare, Ode till palten i Skansholm, Stor-Herbert m.fl. vittnar om hans intresse för hembygden och dess personligheter.

I höst, den 2-3 oktober 2017, kommer det sjätte nybyggarseminariet att arrangeras i Vilhelmina, denna gång med Rolf Kjellströms sex böcker Nybyggarliv i Vilhelmina som utgångspunkt. Bo har bevistat och medverkat i alla tidigare symposier och han borde naturligtvis vara på plats som en i publiken även nu, intresserad och kunnig som alltid.

Bo Johansson tilldelades Johan Nordlander-sällskapets pris för framstående norrländsk kulturforskning år 2007. I samband med utdelningen av priset höll han ett föredrag där han presenterade en av Vilhelminas stora kulturpersonligheter Elis Essegård, som liksom Bo själv började sin bana som folkskollärare i en byskola och slutade som rektor och skolchef. Bo medverkade även med en artikel om Essegård i tidskriften Oknytt 3-4/2007, där han skriver att Essegård var en varm hembygdsvän som placerade Vilhelmina på den svenska kulturkartan och att det fortfarande finns spår av hans ande. Man kan säga att Bo Johansson levde och verkade i den anden, med hembygden och kulturen som sina ledstjärnor.

Under sina många tjänstgöringsår i Vilhelminas skolor fick han på nära håll följa landsbygdens förändring, från folkrika byar med stora barnkullar till en tid då det blir allt glesare mellan bebodda boningshus. Han fick uppleva hur merparten av byskolorna lades ned och landsbygdens ljud tystnade. Hans dikter speglar det stora vemodet över avfolkningen och de krafter som driver denna folkomflyttning. Bitterheten mot penningmätarna ”som en gång började mäta hela detta Norrland i pengar” ger grundtonen i många av hans dikter. Men han ser ändå rikedomen i naturen och hans naturlyrik förmedlar många finstämda skildringar av myrarna och skogarna och dess flygande och fyrbenta invånare.

Han skrev och spelade också egenkomponerad musik, vilket bl.a. manifesterades i en kyrkokonsert där hans olika verk spelades. Under sin studietid i Umeå spelade han med i en dansorkester och han fortsatte sedan musicerandet i Sune Elis populära jazzinspirerade orkester i Vilhelmina. Han var aktiv i Vilhelmina dragspelsklubb och var också under en period ledare för gruppen Friskt felat.

Från sällskapet uttrycker vi stor tacksamhet för hans insatser.

Carina Strömberg, Bernhard Nordh-sällskapet

– – – – – – – – – –

Bo Johansson var en känd kulturprofil och en stark värnare av den norrländska kulturen. Under sitt yrkesverksamma liv som lärare och rektor ansåg han lokalhistoria vara ett självklart ämne i skolan. Hans outtröttliga engagemang för att skoleleverna skulle få kunskap om sin hembygd ledde bland annat till att ett undervisningsmaterial på rullband arbetades fram, med titeln 5 000 år i Västerbotten. Än i dag kommer jag ihåg de stunderna på mellanstadiet, när man fick sätta sig framför bandspelaren, för att lyssna till Bo Johanssons behagliga stämma när han berättade om stenåldermänniskornas liv. Hans sympatiska berättarröst kom också väl till pass under den tid som han arbetade som producent på Sveriges Radio i Umeå 1966-1967 och som frilansande radiomedarbetare i ett femtontal år.

I Bo Johansson lyrik och övriga författarskap var det alltid landskap, människoöden och skeenden i norra Sverige han skildrade. Genom åren har Bo kommit att ge ut flera diktsamlingar. Hans debutbok Ord från Baksjöby kom ut 1979, följt av boken Om sommaren om hösten bittida sent 1981 illustrerad med fotografier av Sune Jonsson. Den senare anses vara ett av hans främsta arbeten och skildrar de många och ofta misslyckade nyodlingsprojekten i södra Lappland. Diktsamlingen För all dess rikedoms skull kom ut 1984, Undanstädning 1990 och Ordglädjarna 2003. I hans sista diktsamling Minnesrum, tryckt 2012, har han i poetisk och dokumentär form belyst kallkällornas stora betydelse för nybyggarna i lappmarken. På ett suveränt sätt har han bemästrat att skriva på dialekt, utan att det någon gång blir löjeväckande, utan tvärtom lyckas han med sitt personliga uttryck fånga den ”norrländska själen”, allvaret och djupet i det han velat berätta om. Hans författararkiv förvaras idag i Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Hans stora intresse för nybyggarna och koloniseringen av lappmarken ledde till att han, tillsammans med sin son Tomas, under flera års tid drev frågan om att få ett Nybyggarcentrum etablerat i Vilhelmina. Tyvärr fullföljdes aldrig projektet, vilket nog var en stor besvikelse för Bo, men det hela ledde däremot till att det med jämna mellanrum anordnas Nybyggarseminarier i Vilhelmina, med många duktiga föreläsare och intresserade åhörare.

Bo var även en av drivkrafterna till att Martin Lauritz enträgna arbete med att renskriva VK-klipp om Vilhelmina från 1900-1949, från mikrofilm, kom i tryck. Det omfattande materialet resulterade i åtta böcker med titeln En lappmarksbygd på väg mot framtiden. Han var även initiativtagare till publiceringen av folklivsforskaren Olof Petter Petterssons nedteckningar om Gustaf Arvidsson och hans familj på nybygget i Dorris. Boken, som gavs ut av Vilhelmina kommun i samarbete med Dialekt- ortnamns och folkminnesarkivet i Umeå 1999, fick titeln Nybyggares dagliga leverne och skänktes som gåva till alla hushåll i Vilhelmina vid millennieskiftet. Han medverkade även vid tillkomsten av TV-serien Nybyggarland och skrev dessutom en fortsättning på den första serien, vilken tyvärr aldrig blev inspelad, men manuset finns i dag arkiverat i Vilhelmina museums arkiv.

Bo var dessutom en hängiven amatörarkeolog och tillsammans med sin fru Katarina, tillika Vilhelmina museums föreståndare i många år, kom han att inventera ett stort antal förhistoriska boplatser längs sjöar och vattendrag.

Dessutom var han en oerhört duktig musiker och folkmusiken låg nog honom varmast om hjärtat. Flera gånger hörde jag honom berätta om den gången grundaren av Vilhelmina amatörteater, Elis Essegård, knackade på hans dörr och sträckte fram en kontrabas med orden ”Den här ska du lära dig spela på”. Och det gjorde han! Han skrev även egna visor och kompositioner.

Bo Johanssons stora begåvning och brinnande engagemang för kulturfrågor ledde till en rad utmärkelser:

• Landsbygdens författarstipendium 1981
• Vilhelmina kommuns kulturstipendium 1983…
• Västerbottens läns landstings kulturstipendium 1992
• Norrlandsförbundets Olof Högberg-plakett 1993
• Sveriges hembygdsförbunds plakett för rik gärning i hembygdsvårdens tjänst 2005
• Johan Nordlander-sällskapets pris för framstående norrländsk forskning 2007

Vilhelmina har mist en stor kulturpersonlighet men hans gärningar, musik och författande kommer att leva länge i framtidens ”Minnesrum”.

Laila Eliasson, Vilhelmina museum

Foto: Lennart Örnebro