I Bernhard Nordhs fotspår
Det var vid Gahkagaejsie mitt liv tog en annan vändning. Som kulturredaktör för Västerbottens Folkblad hade jag bestämt mig för att följa i Bernhard Nordh fotspår. Utforska området för hans klassiker I Marsfjällets skugga. Jag körde till vägs ände och träffade Lasse Larsson och hans Siw, ättlingar till de av Nordh omskrivna nybyggarna, sjätte generationen som arbetat och bott på Marsliden.
De bevarade minnet av sig själva och sin historia i ett gammalt timmerhus fyllt med rävsaxar, skohö, mjölkspannar och annat som en gång i tiden krävts för att överleva i detta storslagna men ganska otillgängliga landskap.
För mig och många andra som härstammar från människor som envisats med att överleva på dessa breddgrader är böckerna om Marsliden något att avundas. Tänk att kunna läsa om sin familj. De flesta av våra förfäder var inte litterära, knappt skrivkunniga och överflödet lyste med sin frånvaro. Allt återanvändes till sista vadmalsstuv och lite finns bevarat till eftervärlden.
Varför ska man spara fattigdomens symboler? Det kan man bara göra när armodet formats till minnen och avståndet skrapat bort skammen och smärtan så att det bara blir en och annan god berättelse kvar.
Bernhard Nordh ger oss en bit av vår historia, och en stolthet över våra rötter. På samma sätt fungerar allt detta arbete människor lägger ner på att berätta sig själva och sin historia. Som till exempel Marslidens intresseförening som håller liv i museet. I Västerbottens Folkblads spridningsområde finns många egna museer, renoverade hembygdsgårdar, bevarade historier. Många överlever på ren tjurighet.
Under min tid som kulturredaktör drog Riksteatern genom länet med välproducerade föreställningar, festivaler avlöste varandra, konserter anordnades. Ändå är det inte allt detta jag minns mest. Istället är det något annat, det som utgör själva essensen av en bygd. Det där som det inte alltid finns ord för men som befinner sig i mellanrummen när man berättar en historia, som är bränslet för eldsjälarna, det som gör oss till vilka vi är. Det är en slags trygghet man upplever när man möter människor och platser som liksom har bestämt sig för att slå rot. Många gånger mot alla odds.
Jag satt alltså vid Gahkagaejsie och tänkte på saker som jag hört, som han som för en si så där hundra år sedan hivade upp en järnspis på axeln och gick någon mil genom skogen till sitt nybygge. Hans minne lever kvar. Berättelsen om honom knyter fast mig i platsen. Det gör också historien om barnen i Burträsk som blev bergtagna. Eller någon annan av alla de händelser och människor som bevaras genom orden. Jag var på väg till Fatmomakke och hade vadat över fjällbäckar så kalla att de får det att isa i vristerna, ibland tog jag upp någon av Bernhard Nordhs böcker och bläddrade lite förstrött bland sidorna.
Jag tänkte att någon borde ta ett samlat grepp och omfamna den del av den norrländska kulturhistorien som ännu inte är skriven. Den som är förgänglig och muntlig. Den som här och var med sådan tåga och mod hålls vid liv, folk blåser på glöden.
Jag tänkte att jag som själv bar på historier som ville skrivas borde göra det. Jag tänkte att det var morfars mormor som sett till att få mig dit upp på fjället där det går bra att lyssna på det som försiggår. Där mellanrummen får en framskjuten plats och ses i ett förklarat skimmer.
Det blev ingen sammanhållen norrländsk kulturhistoria. Den väntar fortfarande på att skrivas. Det blev en roman. En bok som handlar om denna bygd som ibland kallas Västerbotten. Om hur generationerna sträcker sig mot varandra genom tiden, och hur tystnaden kan få livet att förtvina. Om en plats att kalla hemma.
Men också om vådan av att dö redan under sin livstid. Lappskatteland – en familjesaga (Wahlström och Widstrand) som kommer ut i mitten av augusti börjar där, i Bernhard Nordhs fotspår, i ett vårviste vid sidan om Marsfjället och ringlar sig sedan fram till våra dagar.
Framme i Fatmomakke tänkte jag att orden fortfarande är kraftfulla. De letar sig till människorna, får dem att lyssna och tänka och känna. Vi kan mötas i dem. Det är därför vi fortfarande berättar. Kanske alldeles särskilt i Västerbotten.
Annica Wennström