Rotogravyr 1939. Även utgiven under titeln Den siste bonden 1949, 91.000 ex.

I romanen Folkhemmet (1939) tar Nordh upp den ”kloka gumman” från Dalbytrakten. Hon var granne med Nordhs och hustru till en statsnickare.

Alla som bodde i trakten visste vem Nordh syftade på i sin bok. Han beskriver gumman som en girig kvacksalvare som lurar av statarfamiljerna stora pengar för en salva mot engelska sjukan.

I stället propagerar Bernhard Nordh i boken för att men ska låta barnen springa nakna i solen och få de vitaminer som solen har att ge. I Folkhemmet publicerar han också gummans recept. Han hade kopierat det när gumman var uppe hos honom för att få receptet utskrivet på maskin.

Det ingick så underliga saker i salvan som drakblod, sensalva och kvarkpulver. Men också vitpeppar, lagerbär och muskot.

Det var inte bara den ”kloka gumman” Nordh tog upp i sin bok Folkhemmet. Romanen handlar framför allt om böndernas organisation RLF, Riksförbundet Landsbygdens Folk. Läsaren får de argument som fanns för och emot att bönderna skulle organisera sig.

Boken har stark anknytning till Dalbytrakten på 30-talet, vid tiden för föreningslivets genombrott. Många av lantarbetarna organiserade sig fackligt vid den här tiden och gick med i den arbetarkommun som Nordh varit med om att grunda.

Flera av personerna i Folkhemmet hade motsvarigheter i verkligheten och det blev ett väldigt liv och skvaller när boken kom ut.

– Det blev ett sånt liv där i Dalbytrakten, säger Helga, (Nordhs hustru, red. anm.). Boken handlade ju mycket om dom. Vi flyttade i samma veva. Det var riktigt skönt att flytta därifrån.

Folkhemmet heter i senare upplagor Den siste bonden, en titel som klarare antyder vad boken handlar om.

Ur Boken om Bernhard Nordh av Matts Heijbel.