”I Marsfjällets skugga” hjälpte dem att uthärda andra världskriget
Under mina år som föreståndare på Vilhelmina Museum var det ofta besökare från andra delar av Sverige, som ville tala om Bernhard Nordh och andra författare som skrivit om nybyggarna i Vilhelmina – t. ex. 0. P. Pettersson, Lisa Johansson, Linnea Fjällstedt m. fl.
En solig sommardag i slutet av 1970-talet kom det två besökare som jag särskilt minns. Det var två äldre damer som talade tyska, en tyska som var ganska lätt att förstå. Dessutom hade de med sej en tysk-svensk ordbok och de hade lärt sej lite svenska. De var bosatta i Holland och nu var de på väg att bekanta sej med de trakter Bernhard Nordh skildrat i romanen ”I Marsfjällets skugga”.
Det var så, att under 2;a världskriget bodde de två damerna som barn och tonåringar i Tyskland. Där hade de fått tag på Bernhard Nordhs ”I Marsfjällets skugga”. Det hade varit väldigt svårt och kämpigt med svält och elände där och de hade fått vistas mycket i skyddsrum.
Den bok de läste och fascinerades av var alltså ”I Marsfjällets skugga”. Ja, den t. o. m. hjälpte dem att hålla ut under de svåra krigsåren. Det gick så långt, att de lovade varandra, att om de överlevde kriget så skulle de tillsammans följas åt och besöka de trakter där händelserna i ”Marsfjällets skugga” hade utspelat sej.
Och nu stod de här och skulle sen vidare upp till Saxnäs, där de skulle bo. Därifrån skulle de göra utflykter till Marsliden.
De berättade för mej mycket om krigets fasor och vedermödor och det löfte de hade gett varandra som tonåringar – dvs. att resa till Vilhelmina. Under lång tid hade de levat åtskilda, men höll i alla fall hela tiden kontakt med varandra.
Först då de båda blivit pensionärer blev resan till Vilhelmina och Marsliden äntligen av. Nu ville de veta så mycket som möjligt om vem de skulle kunna vända sej till. Vid den här tiden levde ju alltjämt Lennart Larsson och sonen Lasse i Marsliden. Jag hänvisade till dem m. fl. fjällbor.
Så gick de ut och hämtade en bok i sin packning. De bad om ursäkt för att det inte var den originalbok, som de hade läst som barn och tonåringar. Den hade blivit helt sönderläst och kommit bort. Nu hade de skaffat sej ett nytt exemplar – på tyska förstås – och hade det med sej och visade och ville ha min namntecknig i den.
Innan vi skiljdes bad jag dem, att då de for tillbaka så skulle de höra av sej, om det nu bara var en dag då jag fanns där i museet. Men tyvärr fick jag inte träffa dem mera. Det skulle ha varit så intressant höra dem berätta om hur mötet med Marsliden hade utfallit. Och naturligtvis få höra mera om deras Bernhard Nordh och den ”I Marsfjällets skugga”, som betytt så mycket för dem under de svåra krigsåren. Den bok de hade läst som barn och tonåringar och sen aldrig glömde – och som fick dem att till slut göra den här långa resan från Holland till Marsliden.