Prisutdelning i Tärnaby
Bernhard Nordh-sällskapet har tillsammans med årskurs 9 på Skytteanska skolan i Tärnaby genomfört ett läs- och skrivprojekt under läsåret 2019/20. Eleverna har fått i uppgift att läsa boken I Marsfjällets skugga och sedan skriva en novell med egna tankar kring nybyggarna i fjällvärlden. Eleverna uppmuntrades även till kontakt med äldre släktingar som kan berätta om självupplevda händelser. Två medlemmar i sällskapet, Carina Strömberg och Mårten Larsson, besökte skolan och berättade om författaren Bernhard Nordh och om nybyggarlivet i fjällvärlden. Eleverna fick höra om författarens väg från ungdomsåren under de svåra tiderna i början av 1900-talet, till framgången som författare med 27 romaner och över 300 noveller. En del rekvisita från tiderna i mitten av 1800-talet då händelserna i boken utspelar sig lånades in från museum för att levandegöra nybyggarnas tillvaro. Förutom olika typer av fällor och fångstredskap för anskaffande av mat för dagen, visades även en del nödvändiga föremål för den del av vardagslivet som främst nybyggarhustrun stod för, tallrikar, träslevar, barnkläder m.m. Vid höstterminens början kom skolklassen tillsammans med läraren Jeanette Johnsson och bibliotekarierna Karin Byggmark och Lars Mattsson med minibussar till Marsliden. Där kunde eleverna på ort och ställe uppleva historien om nybyggarnas vedermödor och inspirerades till novellskrivande. Prisutdelningen fick på grund av rådande reserestriktioner genomföras digitalt med jurymedlemmarna närvarande via skärm. Tre elever belönades med prispengar och samtliga elever fick sällskapets årsbok som gåva. Skolan hade dagen till ära ordnat med tårtkalas. Första pris gick till Saga Nilsson, andra pris delades mellan Bianca Segerstedt och Ottilia Viklund och tredje pris tilldelades Lova Andersson. Som uppmuntran för hela klassen gav sällskapet 1000 kr till klasskassan. Förutom att Bernhard Nordh-sällskapet avsatte prispengar har Sparbanksstiftelsen Norrland beslutat att stödja skrivartävlingen ekonomiskt.
Carina Strömberg
Skrivartävling 2018 Utdelning av Bernhard Nordh-sällskapets litteraturpris
Svenska Akademien delar som bekant inte ut något litteraturpris i år. Det gör däremot Bernhard Nordh-sällskapet i samarbete med Malgomajskolan, där samtliga elever i årskurs ett under hösten läst Nordhs äventyrsroman I Marsfjällets skugga och haft i uppdrag att skriva ett nytt, avslutande kapitel.
Det vinnande bidraget kommer att publiceras i sällskapets årsbok 2019.
Länkar till reportage från prisutdelningen
Bernhard Nordh-sällskapets litteraturpris
Av Carina Strömberg
På Malgomajskolan i Vilhelmina satsar man stort på läsningen och för tredje året i rad fick eleverna delta i “Malgomajskolans Läsprojekt”. Under hösten 2018 fick skolan möjlighet att samarbeta med Bernhard Nordh-sällskapet inom ramen för projektet, något som verkligen lyfte läsningen!
Sällskapet skänkte böckerna I Marsfjällets skugga till skolbiblioteket för detta ändamål och avsatte en prissumma på 3 000 kronor. Samarbetet gick ut på att Malgomajskolans elever läste I Marsfjällets skugga och sedan skrev en novell med egna tankar om fortsättningen på historien om nybyggarna i fjällvärlden.
Två medlemmar i sällskapet, Carina Strömberg och Mårten Larsson, fick möjlighet att som gästföreläsare berätta om författaren och bakgrunden till boken I Marsfjällets skugga. Gymnasiets årskurs 1 med 10-talet klasser uppdelade i 3 grupper fick vardera i en lektionstimme höra om Bernhard Nordhs väg från ungdomsåren under de svåra tiderna i början av 1900-talet, till framgången som författare av 27 romaner och över 300 noveller.
Från Vilhelmina museum lånades in en del rekvisita från tiderna i mitten av 1800-talet då händelserna i boken utspelar sig. Förutom olika typer av fällor och fångstredskap för anskaffande av mat för dagen, visades även en del nödvändiga föremål för den del av vardagslivet som främst kvinnorna stod för, trätallrikar, träslevar, barnkläder m.m. Detta levandegjorde boken för både elever och lärare och bidrog till att läsarna lättare kunde sätta sig in i bokens tid och miljöer.
Hela 97 noveller kom in, varav 53% av bidragen var skrivna av pojkar, 47% av flickor. Skolans svensklärare läste elevernas bidrag och gjorde ett första urval om totalt 28 noveller som uppfyllde skolans krav. Juryn fick dessa noveller i avidentifierat skick, och bedömde vilka elever som hade skrivit de mest trovärdiga och målande fortsättningarna på boken. Bedömning gjordes av hur händelseförlopp, tid, miljö och personer skildrades och hur läsarens sinnen i Bernhard Nordhs anda aktiverades. Juryn hade ett synnerligen svårt arbete att välja bland de välskrivna och spännande berättelserna, men efter ett slutligt jurysammanträde gick åtta noveller vidare till final.
Juryn bestod av Bertil Holmgren, Lars Åke Holmgren, Carina Strömberg och Torsten Gavelin från Bernhard Nordh- sällskapet samt Anders Persson, universitetslektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.
Prisutdelningen hölls vid en högtidlig sammankomst på Nobeldagen, måndagen den 10 december kl. 13.00 på Folkets hus i Vilhelmina, i närvaro av elever, lärare, allmänhet och press.
Ceremonin inleddes med att Nina Sandberg spelade och sjöng två av sina egna kompositioner, Stillhetens hav och När natten träder in. Därefter höll rektor Helena Renman ett tal till sällskapet, där hon tackade för initiativet och betonade vikten av att stimulera eleverna till läsande och skrivande. Hon överlämnade även Malgomajskolans gåva i form av en älg i glas.
Några av Vilhelminas begåvade musikutövare, Mats Landin, Karolina Lif och Barbro Lindfors, underhöll med diktläsning och passande musikstycken, varefter prisutdelningen kunde ta sin början. Mats Landin spelade den kända Nobelfanfaren och prisutdelarna Mårten Larsson och Torsten Gavelin tog plats på scenen. Carina Strömberg kallade först fram de fem lärarna och skolbibliotekarien Kerstin Eriksson, som alla haft en betydelsefull roll i genomförandet av skrivartävlingen. De fick vardera boken Bernhard Nordhs Lexikon i en trevlig tygkasse som författarens äldsta dotter Inger Pettersson sytt, dagen till ära. Rotaryklubben i Vilhelmina, som aktivt arbetar med att stödja ungdomar i olika projekt, delade via sin president Annica Strandberg Lidström ut tre böcker om skrivande, Överraska dina läsare, som lottats ut bland alla de 97 bidragen.
Därefter kallades de åtta finalisterna upp på scenen. Fem fick varsin passande bok av Bernhard Nordh, I min gröna ungdom. Sist delades prispengar i form av en postväxel ut till de tre pristagarna, som sig bör i ordning från tredje pris och fram till det vinnande bidraget. Även dessa tre fick varsin bok av Rotaryklubben med titeln Fängsla dina läsare. Hela den festliga prisceremonin avslutades med att Nobelfanfaren på nytt spelades.
Prismotiveringarna löd:
Första pris går till Mirja Flodin med motiveringen: En språkligt mycket välskriven berättelse med en fängslande handling och starka känslor, så som Bernhard Nordh själv skriver. Den innehåller lokal anknytning med fina naturskildringar av fjällandskapet, vänskap mellan samer och nybyggare och tro på framtiden.
Andra pris går till Kajsa Lindholm med motiveringen: En språkligt välskriven berättelse som ansluter fint till slutkapitlet i boken I Marsfjällets skugga. Berättelsen har en spännande handling, en fin dialog och anspelar på romanens anda av samförstånd mellan nybyggare och samer.
Tredje pris går till Emelinda Rönnberg med motiveringen: En berättelse med trovärdigt innehåll, med ett motiv som är aktuellt även idag. Huvudpersonen är en ung kvinna med stark vilja att förverkliga sig själv, en huvudperson helt i Bernhard Nordhs anda.
Det vinnande bidraget
På Marsfjällets rygg
Av Mirja Flodin
Vattnet i bäcken var isande kallt. Greta knöt av sig huvudduken och vätte den ordentligt innan hon satte på sig den igen. Sedan kupade hon händerna och hällde vatten på nacken och ner längs ryggen. Nog kändes vattnet kallt nu, men solen värmde så pass att hon visste att om ett fåtal minuter skulle värmen få henne att göra detsamma en gång till, vid en annan bäck. Under natten hade de sovit invid Gailansjön, där Vanni och de andra samerna fortfarande var kvar efter kalvmärkningen. Nätterna där uppe var kalla även i juli och Greta hade varit tvungen att gå i yllekjolen för att inte frysa, men nu om dagen rann svetten ner längs hennes rygg liksom snön rann ner längs södersluttningarna omkring henne. Hans hade det en smula enklare, tyckte hon, då han knäppt av sig skjortan och doppat den i vattnet, för att sedan endast hänga den på axlarna som skydd mot solens starkaste strålar. Han såg sval ut och verkade kry, och inte alls besvärad av att blotta sin bringa. Nog var det ingen här uppe på fjällplatån, men Greta skulle ändå aldrig drömma om att knäppa upp sina egna kläder, även om solen skulle lysa starkt nog för att få fjällvattnet att koka. I stunder så som denna avundades Greta männen, som kunde göra så mycket utan att det tycktes som om de blev ens en smula generade. Åh hjälp, vad hon svettades.
De hade för någon timme sedan gått över ryggen varifrån man sist kunde se Gailan, och sedan vandrat nedåt mellan steniga, rostbruna kullar. På deras vänstra sida sträckte sig det ljusgröna myrlandet ända bort till Såttan, med sank mark och meterhögt fjällvide. Åt höger var sluttningen brant men vandringsbar, och gick man rätt kunde man hitta sig ända upp på Marsfjällets topp. Greta och Hans sneddade mellan dessa två landskap för att smidigast ta sig till Marsliden. Här fanns inga andra stigar än de som renarna trampat upp åt sig själva, och i detta kulliga landskap tog det lång tid att navigera endast utifrån minne och känsla. Det var redan eftermiddag, och de hade nära på halva vägen kvar.
Efter ännu ett vad över en bäck gick Hans upp på en liten höjd och satte sig på en sten. Greta följde efter och tog sedan fram det torkade köttet de haft med sig. Hans log mot henne och sa: – Hennan är det då vackert, Greta. Tänka sig, vi bor här! Greta undvek Hans ögon. Tystnaden hon svarade med tycktes för dem båda mycket högre än ljudet från knotten och fåglarna runt omkring dem. Även högre än åskan från molnen ovanför Marsfjällstoppen. Åskan? Greta vände sig om och hoppades att hon hört fel. Hon hade rätt. Åskan.
De hoppade båda, utan ord, ned från stenen och började skynda hemåt. Greta mindes det oväder de haft förra sommaren, när de var nyinflyttade, och dundret här uppifrån. Skrällarna brukade höras värre än något oväder nere i Laxbäcken, och hon visste att om de var kvar här uppe när stormen kom skulle de kanske inte komma hem. Så platt och fuktigt var det, så att vara i ett åskoväder här uppe på platån var som att i samma väder vara ute på en sjö. Hans tänjde på stegen. Greta travade efter medan hon i sitt sinne undrade om han verkligen ljugit för henne och, om hennes farhågor var sanna, hur länge han gjort det. Nog var hennes make en smula tyst av sig, men Greta hade aldrig tagit honom för någon som teg.
Hon hade kanske aldrig fått reda på någonting om denna Inga, om hon inte följt med Hans när han skulle prata betesmarker med Vannis familj. Han hade året innan fått slåttermarker uppe på platån insynade och beviljade och ville berätta för samerna innan han började dra upp hässjor, då alla i Marsliden mindes vintern för några år sedan. Greta och Vanni var några av få unga kvinnor på mils avstånd, och var inte sena med att hitta en ursäkt att träffas. Vanni hade haft barn sen ett tag tillbaka, och nu när Greta upptäckt att hon börjat äta för två önskade hon språka med någon innan hon berättade för Hans. Det hade varit på kvällen, när hon satt i kåtan, som en av de andra frågade vad det blev av den förra fjällan. Greta hade nyfiket frågat vad som menades, och då fick hon höra. Åh, som hon önskade att hon aldrig hört namnet Inga!
Bortöver Såttan och bort mot Stalon hade en annan skara moln samlats. Nu kom åskan både bakifrån och från vänster, och de hade en dryg halvmil kvar. Det oväder som Greta märkte av mest var dock det hon bar inom sig. I hennes mage trängdes barnet hon inte berättat om för Hans tillsammans med en stor klump. Vinden, som börjat blåsa upp, hade fått honom att knäppa skjortan igen. Han skyndade sig nu, och verkade för Greta lika sorglös och oskyldig som vanligt. Det var så oerhört svårt att vara arg på honom, men hon vek sig inte. När hon var liten hade hon sett sin mor vika sig, och tänkte inte göra detsamma. Gretas ögon tårades, och hon såg knappt framför sig. Hon tog sig om magen, tänkte på barnet och fruktade stunden hon skulle berätta för sin make. Varför hade han inte äktat Inga istället, om det nu var henne han höll av?
De hoppade över småbäckar och rundade en och annan liten tjärn. Under Gretas skor prasslade myrgräs, mossa och fjällbjörk om vartannat. Himlen var mycket mörkare nu, men de hade fortfarande lite tid på sig att ta sig ner. Utan att Greta hade tänkt på det märkte hon nu att hon gick förbi den första, om än väldigt lilla, björken. En stor lättnad kom över de båda, när de insåg att de skulle hinna ta sig bort från fjällandet. Men för Greta gick lyckan hastigt över. Himlen öppnade sig och våta droppar träffade hennes ansikte. Magen knöt sig igen, och den här gången var hon tvungen att stanna och kasta upp. Hans vände sig om och frågade vad som var tokigt. Orden kom ur Greta likt regnet ur molnen ovanför: – Jag tänker inte låta barnen mina växa upp med en far som ljuger! Hans stod tyst, alldeles ställd. Greta talade fort, så att hon skulle förmå sig att säga det: – Om du tycker att Klimpfjällsjänta’ är så mycket bättre, varför for du inte till henne då? Vad ska jag göra i Marsliden, om du ändå tänker vara med någon annan? Längre kom Greta inte, för rösten tjocknade. Hon satte sig på en sten. Det kraftiga regnet hade redan hunnit göra den blöt. Hans kom fram, tog henne i famn och frågade vad som var fel. – Är det sant att du hålls med Inga från Klimpfjäll? Hans blev först förvirrad, sedan en aning ilsken över att Greta kunde tro något sådant. Han berättade sedan lugnt att ja, visst kände han Inga, och ja, de hade setts, men att det var nu länge sedan och att de inte träffats på år. Greta fick sedan snyta sig i skjortan hans, som redan var blöt från allt regn.
Åskan mullrade omkring dem och regnet slog ner på deras huvuden. Hon kände sig dum. Hon visste ju att Hans ofta var tyst av sig, men minsann inte var någon som teg. När han fick veta om barnet satte han handen på magen hennes och log. De satt på stenen länge innan de insåg att stormen var nära och att det var bråttom. Greta stapplade hemåt på trötta ben och med hunger som rev i magen på henne. Kängorna var dyblöta, och det droppade från kläderna. Hon märkte dock inte det, utan kände bara Hans hand i sin. Åh, vad hon var lycklig!