Av Lars Furuland

Från senare hälften av 30-talet till mitten av 80-talet var Bernhard Nordh en av de allra mest lästa författarna i vårt land med en jättepublik. I år är det hundra år sedan författaren föddes. Och i Vilhelmina, som inspirerat flera av hans nybyggarromaner, bildar man nu ett Bernhard Nordh-sällskap.

Vem var Bernhard Nordh? Han föddes den 19 april 1900 på en gård i Björklinge och växte upp i Norduppland, först hos morföräldrarna och sedan i en statarfamilj som den ensamstående modern bildade tillsammans med lantarbetaren Johan Nordh.

Efter konfirmationen fick Bernhard göra rätt för sig i arbetslivet, bl.a. på ett gjuteri och som rallare. Politiskt var han organiserad syndikalist i ungdomen. Hösten 1918 reste han till Jämtland och blev kraftverksbyggare. Följande stationer i hans arbetsliv blev järnverket i Avesta och pappersbruket i Hallstavik, men tidvis luffade han på landsvägarna. I maj 1919 bar det av till Norrland igen där han försökte leva som eremit i vildmarken men insjuknade och åter måste bege sig söderut. Han blev nu bl.a. torvarbetare och diversejobbare.

Debuten

I ett decennium från mitten av 20-talet hade Bernhard huvudsakligen försörjt sin växande familj genom att producera noveller för pressen. Enligt hans egna förteckningar skrev han under åren 1926-41 inte mindre än 369 noveller.

Debuten i bokform kom med bonderomanen Jorden är god (1936), senare återutgiven under titeln Tillbaka till jorden. Bernhard Nordh, som nu bodde utanför Uppsala, begav sig till det närbelägna Lindblads förlag med sitt prydligt utskrivna manuskript till debutboken. Och han fortsatte att ha Lindblads som sitt huvudförlag. Romandebuten skildrar en gård långt uppe i Lappland där arbetslösa på 1930-talet bildar ett slags kollektiv för att hjälpa en bonde att rädda och utveckla sin gård.

I Marsfjällets skugga

Men det verkliga genombrottet kom med I Marsfjällets skugga (1937 ), en vildmarks- och Norrlandsroman förlagd till 1850-talets Vilhelmina och byggd på folkminnen från Marsliden som Nordh insamlade 1936. Svält och och fattigdom möter nybyggaren Lars Pålsson, hans hustru och sex barn när de slår sig ner invid Marsfjället. Björn och varg hotar och familjen drabbas av strider med samerna. Hemkommen skrev Nordh också en artikel på ett femtontal sidor med rubriken ”Nybyggare” i Svenska turistföreningens årsbok 1937. Det var en faktarik framställning. Följande citat kan tjäna som exempel på Bernhard Nordhs kraftfulla stil och lugna berättande om pionjärerna:

Man måste först och främst göra klart för sig, att nybyggarna hade föga eller ingen tid över till att odla mark. Kunde man bryta upp till ett potatisland, fick man vara tacksam. Om sedan potatisblasten inte brändes söder av tidiga nattfroster, så hade man skäl att knäppa händerna och tacka en nådig försyn. Födan åt djuren hämtades genom myr- och ängsslåtter, och för de mänskliga behoven sörjdes genom fiske och jakt. Fisken torkades eller saltades ned för vinterbehov. Så gott som allt bröd var blandat med bark. Barken togs från gröntallar, hängdes på tork och maldes sedan till mjöl i särskilda barkkvarnar.

Jakten på pälsdjur var det enda, som kunde lämna något till avsalu. Skinnen såldes vanligen i Åsele, och en färd dit kunde ta veckor i anspråk för avsides boende nybyggare. En del vandrade över fjällen till Norge med sina skinn. Det blev mest bytesaffärer – man tog i ersättning kulor och krut, garn till nät, vadmal, salt och övriga förnödenheter, som inte kunde tas ur sjön eller i skogen.

Det var ett hårt liv, som levdes i de grå stugorna, och för de svaga väntade en skoningslös undergång.

Nordhs tidiga Norrlandsromaner vilar på en solid grund av egen kunskap och konkreta iakttagelser. Han har också genom åren fått en hel del positiva omdömen för sin miljöskildring men har nog ändå inte krediterats tillräckligt för detta.

De hårda villkoren även för nästa generation av Marslidsfolket drev Nordh att söka upp redaktionen för Folket i Bild och föreslå en insamling till ett kraftverk. Invånarna i Marsliden utförde arbetet och tidningens läsare tillförde projektet nödvändiga ekonomiska resurser. 1939 stod kraftverket färdigt. Men vårfloden 1941 skadade anläggningen och en ny insamling måste organiseras. 1943 var kraftverket återigen klart och invigdes av LO:s ordförande August Lindberg.

Succéförfattaren

Totalt utgav Nordh 28 böcker varav drygt ett tjugotal är Norrlandsromaner. En rad vildmarksromaner följde efter lyckokastet med I Marsfjällets skugga, de bästa utgående från hans upplevelser och anteckningar från vandringarna i Jämtland och Vilhelminatrakten. En direkt fortsättning kom med Fjällfolk (1938) och samma år trycktes även ett par andra nybyggarromaner: I de stora skogarna och Undan frostpiskan (senare återutgiven under titeln Flickan från fjällbyn).

Andra böcker med samma nordsvenska bakgrund är bl.a. Silverdalen (1941), Nybyggarna vid Bäversjön (1942), Ingen mans kvinna (1946) och Storm över fjället (1947). Efter alla de magra åren hade 1920-30-talens brödskrivare och storproducent av noveller plötsligt förvandlats till succéförfattare med film- och följetongsframgångar.

Historiska romaner från Norrland blev också ett stort inslag i författarskapet, bl.a. sviten Mina fem söner som utgavs i fyra delar (1956-59) och kvinnoporträttet från tidigt 1700-tal i tre romaner (1968-71) om den envisa och stolta getarpigan Bodil Jonsdotter, inledd av Fjällbruden. Det var Nordhs sista insats, som han genomförde trots tilltagande sjuklighet.

I författarvärlden förblev Bernhard Nordh ganska isolerad. De kolleger han höll någorlunda kontakt med var Jan Fridegård, Albert Viksten och Per Nilsson-Tannér. Han försökte tidvis förnya sig genom att ta upp andra motiv än vildmarksskildringarna från norr. Det finns inslag från Stockholm och Uppland i romanerna Folkhemmet (1939, senare utgiven under titeln Den siste bonden) med inslag om producentkooperationens framväxt, Tösen på Valtomta (1940) som också behandlar det samtida lantbrukets problem Kämpa mot ödet (1944) som har självbiografiska partier från arbetslöshetskrisen under tidigt 30-tal, Jakobs stege (1949) som är en ganska misslyckad spiritistisk roman, kanske inspirerad av umgänget med Jan Fridegård, och I min gröna ungdom (1951) som börjar 1918 och följer Bernhards egen levnadsbana under krigs- och krisåren ganska nära. Det är den mest mest intressanta självbiografiska text som Bernhard Nordh publicerat.

Men han samlade sig aldrig till att konstnärligt utnyttja alla sina erfarenheter från mer än ett decennium som ambulerande diversearbetare. Den proletära utvecklingsroman som han kunde ha skrivit kom aldrig till utförande utan stannade vid spridda inslag i de senast nämnda romanerna.

I bokstatistikens ljus

1952 års bokutredning presterade en undersökning om de mest lästa svenska författarna med Jan Fridegård som nummer ett och Bernhard Nordh på femte plats.

Tack vare Författarfondens detaljerade statistik över bokutlåningen av svensk litteratur från folkbibliotek och skolbibliotek kan Bernhard Nordhs starka ställning som folkförfattare dokumenteras. Statistik är bevarad för åren 1961 och 1964-1995. Nordh ligger här på åttonde plats, omedelbart efter författare som Moa, Fogelström, Fridegård och Moberg.

Om man vill fördjupa sig i frågan om Nordhs ställning på biblioteken bör man se på hur Nordh klarar sig i en statistik över de tio högst placerade författarna av skönlitteratur för vuxna. Här finns han på sjätte plats före Fridegård och Moa. Han hörde till de tio främsta t.o.m. 1986 och kom märkligt nog tillbaka in på listan 1995. En underhållningsförfattare som pseudonymen Sigge Stark har däremot hållits utanför bibliotekens bokbestånd.

Utomlands hade Nordh också försäljningsframgångar, särskilt i Norge. Översättningar har dessutom kommit i Finland och Danmark. Även utgåvor på den tyska och holländska marknaden kan noteras.

I den vågsamma starten av Fib:s folkbibliotek var det Albert Vikstens och Bernhard Nordhs bygdeskildringar som betydde mest. Viksten blev den förste som fick med tre titlar i Fib:s serie, men Nordh var den som först uppnådde fyra och sedan fem verk i detta urval av böcker för masspridning. Fridegård hade elva titlar i hela Fib-serien, Nordh så mycket som nio vilket motsvarade uppemot en och en halv miljon exemplar.

Ännu fr.o.m. slutet av 70-talet kunde B. Wahlströms förlag organisera en framgångsrik utgivning av Bernhard Nordh för vår tids massmarknad.

Både Nordhs och Vikstens böcker hade drag som påminde om Jack London – den författare som stod allra starkast i svensk folkläsning på 10-, 20- och 30-talen. Detta är väl bestyrkt genom Mats Rehns doktorsavhandling Jack London i Sverige (1974).

Nordh och kritiken

Det är lätt att peka på vissa brister i personteckning och psykologi hos Nordh. De flesta litteraturkritiker behandlade honom snävt, om de alls skrev om hans böcker.

Men hans genombrottsromaner om Marsfjällets folk och flera andra av Norrlandsböckerna var spännande och ganska välkomponerade. Han blev, trots kritikens reservationer, en av Sveriges mest lästa författare. Bernhard Nordhs styrka låg i miljöskildringen och förmågan att kunna berätta en spännande historia med kraft och fart. Språket var enkelt och konkret med påfallande korta meningar.

Några erkände dock hans berättartalang. Bernhard Nordh ”kan sina figurers karga livsvillkor och molande ensamhet”, skrev pseudonymen Svale i Svenska Dagbladet 24 oktober 1957 när originalupplagan till Leker farligt utgavs. Och bibliotekarien Nils Fredén i Nerikes Allehanda 30 april 1970 säger sammanfattande, att Nordhs bok visserligen innehåller en hel del schabloner, ”men berättarglädjen smittar av sig, och naiviteten känns på det hela taget äkta och passande sammanhanget Man kan råka värre ut än att läsa en roman av Bernhard Nordh.”

Onekligen är det så, som litteraturvetaren Conny Svensson har påpekat, att Nordh särskilt i början hade en litterär ambition och yrkesskicklighet, som de moderna efterföljarna på massmarknadsområdet i regel saknar. Hans böcker lämpade sig därför, anser Svensson med all rätt, betydligt bättre som folkläsning, än ”den multinationellt framställda smörja” som börjat spridas i stora upplagor i kiosker och varuhus, inte minst av det förlag (B. Wahlström) som senast har exploaterat Nordhs produktion.

Sammanfattande måste det sägas att Bernhard Nordh verkligen var en av våra mest uppskattade folkförfattare. Under fem decennier, en märkligt lång period, behöll han sin position. Hans främsta litterära insats är de Norrlandsromaner, särskilt från Vilhelminatrakten, som bygger på hans egna vandringar, intervjuer och källstudier.